sturegrundberg

Jag har i dag ringt min gode vän och barndomskamrat Allan Lidström som bor med fru i Söråker, Timrå kommun. Jag ville meddela att en av våran samtida ungdomskamrat, Erold Vestermark från Bockträsk har avlidit. Han var visserligen två år äldre, men under ungdomsåren när Bockträsk var som en nöjesmetropol, träffades och umgicks vi ofta. Erolds mamma Edit, var förresten den första lärare jag hade. Hon skulle lära mig läsa och skriva, och eftersom jag är vänsterhänt fick jag inte hålla pennan i vänster hand. Men det var svårt, men med slag över fingrarna med pekkäppen,så till slut hade hon besegrat min vänsterhänthet i skrivandet, och jag skrev med höger hand. En till sak som inte gick att göra med vänster hand var att bryna slåtterlien. Men det kom jag själv underfund med, så det var bara att använda höger hand, till slut gick det bra. I dagens skola ifrågasätts aldrig vilken hand man håller pennan med, har förresten ett barnbarn, Didrik, som är vänsterhänt och det vållar inga problem. Han har fått den genen av farfar, för han är den enda bland våra barn  fyra stycken, och barnbarn som är vänsterhänt, trots att vi har elva stycken.
Tänk vad tiderna  förändras. Jag började skolan 1934. Vi hade en så kallad B-skola, med inskrivning vartannat år. Jag skulle ha blivit åtta om man skulle ha följ regelverket, men för att få lämna skolan ett år tidigare när mina sex skolår var tillända fick man dispens för tidigare skolstart. Om det var bra eller dåligt kan jag inte bedöma, jag har ändå klarat mig rätt hyggligt genom livet. Nu känner jag en längtan efter att ha fått lära mig åtminstone engelska, men om jag har haft nog energi har jag kunnat lära mig det språket på äldre dar, så jag kan nog bara anklaga mig själv. Lördagkväll, Birgit och jag ska se en film på TV

I dag har nyheten kablats ut över världen, att boxaren och världsmästaren Ingemar Johansson avlidit. Ingo, som han allmänt kallades, var född och uppvuxen i Göteborg i en arbetarfamilj. Han började tidigt att arbeta som stensättare, men hade stort intresse för boxning, ett sätt att kunna försvara sig på, sa han en gång. Som amatör blev han uttagen av Svenska olympiska kommittén att fösvara Sveriges färger vid de olympiska spelen i Helsingfors, där han diskvaliserades för att han bara gick undan. Efter att ha lämnat amatörstadiet gick han över till proffsboxning med Edvin Ahlqvist som promotor. Han slog sig fram till en match om¨världsmästerskapstiteln, som skedde den 26 juni 1959. I tredje ronden räknades Floyd Paterson ut, och Ingo stod där som världsmästare under folkets jubel. Televisionen fanns inte på den tiden. Jag minns så väl denna natt. Hans Nilsson och jag var vid Skellefteälven och fiskade den natten. Klockan fyra på morgon gick vi till bilen för att höra Arne Thorén referera matchen från Yankie Stadium. Trots dåliga sändningsförhållanden, kunde vi ändå höra hur matchen till slut kulminerade i tredje ronden med, att Floyd Paterson blev nedslagen sex gånger innan domaren bröt. Ingo gick två matcher till mot Floyd, och förlorade båda två, efter det gick han några matcher till innan han lade handskarna på hyllan för gott. Ingo är den ende svensk som ståtar med världsmästartiteln i boxning, och i  dag den 31 januari 2009 har han för gott lämnat detta jordeliv. En älskad idrottsman, har idag ensam gått över floden till en ny värld.

Idrottsgalan, då Sveriges idrottare samlas för att ta emot, och prisas för de prestationer idrottare på hög nivå åstadkommit under föregående år. Idrottsgalan är även en samlingspunkt för både före detta idrottare, men även för folk som vill synas i vimlet när så kraftigt media som televisionen är på plats. Det är många idrottare som belönas, och skall belönas för sina prestationer, men den största belöningen får ju den som hedras med priset som Svenska folket röstar fram, Jerringpriset. Att detta pris skulle tillfalla Charlotte Kalla vart ingen överraskning. För hennes bedrift under Tour de ski kan ingen ifrågasätta. Att dels starta så pass långt efter i sista delmomentet av hela tävlingen som hon gjorde, och ändå passera mållinjen först högt upp på slalombacken Alpe Cermis är en prestation. Jag ringde nio samtal och röstade, inte på Kalla utan på skytten Jonas Jakobsson. Jag tycker hans prestation är lika häpnadsväckande. Han startade sista omgången frigevär med nio poäng efter värsta konkurrent, och enl. expertis skall det underläget inte gå ta igen, han gjorde det och vann. Det var hans sjutonde guldmedalj i Olympiska sammanhang, men det värderas av svenska folket mindre än Kallas prestation att slå finskan Virpi Kuitiunen upp mot toppen av Alpe Cermis i italienska Cavalese. Det är heller inget förvånande att handikappade inte får den uppmärksamhet de förtjänar, trots att deras prestationer kan vara nog så häpnadsväckande. En handikappad kommer aldrig att få det finaste av alla priser, Jeriininpriset, så länge handikappidrotten inte får bättre stöd av stat, kommuner och sponsorer, samt större uppmärksamhet av media. Sjutton olympiska guldmedaljer har ingen status så länge en handikappad erövrar den

Inför varje stort idrottsmästerskap, VM. OS,eller Europamästerskap, får vi i TV höra kommentarer och synpunkter från en massa experter. Jag satt och lyssnade på på kommentarer från Jonas Karlsson och Anders Blomqvist, vilka chanser våra stjärnor har för  att ta medaljer inför stundande VM. Där sitter två "snillen" och spekulerar i chanserna, verkligheten får vi oss till livs den dagen startskotter går. Jag tycker denna dyrbara tid som TV sändningar utgör, borde vi TV tittare förskonas från detta "dravel", verkligheten kommer i samband med tävlingen. Förhoppningar skruvas upp inför varje stort mästerskap.Vi minns ju vad som spekulerades inför OS i Kina, hur många medaljer de svenske skulle ta, när vi såg verkligheten blir allt en stor besvikelse. Skulle tro att de så kallade experterna pockar på för att få delge sina synpunkter i TV inför varje mästerskap, för de har säkert bra ersättnig, men det är ändå bara tomma ord. Ett stort mästerskap, där Sverige genom tiderna skördat stora framgångar, men som sällan eller aldrig kommenterats  av experter i förväg, är Handikappidrotten. Det är tyvärr inte gångbart för en massa förståsigpåare, det är ingen idrott för rampljuset, och då blir det för lite fokus på "experterna", då har SVT inte råd med en massa tid till "dravel". Vore SVT rättvis borde Handikappidrotten få mera uppmärksamhet i detta fantastiska media, och inte spilla en massa pengar till  ord som ingen bäring har. 

Så har vi än en gång passerat gränsen, till att få skriva ny siffra i årtalet. 2008 har i många avseenden varit ett bra år, vi inom familjen har fått vara friska och göra i stort precis vad vi velat göra, av vad vår ekonomi tillåter. När vi, Birgit och jag, med den ålder vi har, kan inte förvänta oss några stora förändringar i vår tillvaro.. Vad jag däremot blev glatt överraskad av, var när jag på Nyårsdagens afton öppnar datorn och får en nyårshälsning från en systerson boende i Helsingborg, och som jag inte träffat på flera tiotals år, och detta tack vare teknikens underbara effekter när allt faller på plats. Barnen deras har för länge sedan lämnat "koltåldern", för att ge sig ut på sina egna äventyr, som jag inte sett, inte alla,sen de var riktigt små. Detta var en överraskning att få se hela den familjen i "fullskala" på bild. Vinter med ett snödjup på ca en halv meter räcker gott och väl, men nu rår vi inte över väderleken, men bättre med snö och lite kyla än bara grådask till väder. Ha det så bra, och god forsättning på det nya året alla som läser min blogg.

Sture G