sturegrundberg

Jag har firat födelsedag, inte under pompa och stå,t utan så anonymt som möjligt. Jag gilaar inte kalas, då blir i första hand min hustru som ska stå i brächen, så då är det bäst som vi fick göra nu, vara hos Margaretha och Håkan. Där blev vi riktigt bortskämda. Jag fick en del mejl, bland annat från en skald som skaldade om födelsedagsfirande och ålderdom 

Varför skall man fira att blir gammal gaggig och grå,

Är det att ens hjärna har blivit murken och inte hinner inte med att förstå,

Är det för synen  har förlorat sin skärpa och ser inte din himmel blå,

Är det för kroppens leder med årens slit har blivit förstörda av artros,

Är det för handen du smekt med har blivit sandpappermjuk,

När du inser hur mycket oövertänkt du gjort,

Då undrar jag, VEM ÖPPNAR MIN SISTA PORT

Jag tycker denna dikt speglar livets alla skiftningar, därför är firandet av födelsedagar något som man kan avstå. När jag vaknade på min födelsedags morgon tänkte jag på min mor, som för åttiofem år sedan krystade fram denna unge, som så småningom fick namnet Sture. Hur klarade mor allt som hörde  till barnafödande då, om man ser till hur allt förändrats under dessa åttiofem år. Vi hade inget varmvatten, knappt kallt vatten, ingen tvättmaskin som skötte tvätten, tre ytterligare barn som pockade på uppmärksamhet, pappa borta på skogsarbete långt hemifrån, visst kan man ägna dessa mödrar en tanke, hur fick man allt detta att fungera.  Nu var inte min mamma ensam om att leva under sådana förhållanden. Ingen, åtminstone runt om där vi bodde levde under  några bättre  förhållanden. Men jag minns ingen som klagade, man skötte om sina djur, det var ju detta självhushållsleverne som räddade oss från att vara hungriga. Det var detta självhushåll som räddade oss under krigsåren i början på fyrtiotalet, när ransonering på mat trädde i kraft. Visserligen köptes väl inte så mycket, men mjöl, kaffe och socker producerades ju inte, salt var även en viktig produkt som måste inhandlas eftersom kyl och frys fanns inte, då blev saltet räddningen för förvaring av kött och fläsk. Vi levde olagligt, för egentligen skulle allt deklareras  som fanns i ladugården, men det tror jag myndigheterna inte var så noga med. Slaktades det en gris skulle det hushållet inte få ransoneringskort. Det var lite av en kuragömmalek på höstarna när det var slakttid.

Nu är födelsedagen över, nu är det bara att invänta nästa och nästa .............

Sture Grundberg