sturegrundberg

Alla folk, oavsett var på jorden vi finns, har fått ett språk, ett läte, ett ord, som kan ge uttryck för vad vi känner, sorg, smärta glädje. Ett språk, antingen oralt eller att med kroppen (kroppsspråk) förmedla budskapet vi vill ha framfört. Men frågan är hur vi använder vårt uttryckssätt. Jag brukar ibland läsa de som bloggar på, imala.se, och det gör mig både arg och ledsen hur illa man behandlar, just ordet. Facebook och Twitter är inget bättre. Man förstör det man vill ha sagt med mycket ovårdat språk. Jag skrev en gång imala.se, att kan man inte uttrycka sig med det man vill ha sagt utan svordomar och idiotförklara folk, är det bättre att använda energin till nägot annat. Måste man ersätta ordet som saknas i vokabulären med en svordom, är det bättre att aldrig börja ett tal. Jag är ingen stor ordbrukarsförståsigpare, men jag undviker att använda svordomar som ett utfyllnadsspråk. Glädjande nog läste jag idag just om hur vi använder språket. Det är glädjande att de stora drakarna (jounarlisterna) inom massmedia börjar skriva om just detta, ordet. Ordet, språket ska vi vörda, både i tal och skrift, att ha respekt för, livet blir så mycket gladare.
Sture Grundberg

Var det bättre förr, den frågan skulle jag vilja svara, både och. Det som var bättre förr var gemenskapen, hjälpsamheten människor emellan. Jag minns så väl från mina barn och ungdomsår hur vi inom byn hjälptes åt, isynnerhet höst och vår. Hösten när kornet skulle tröskas Hela byn gick ihop, all tröskning skedde med handkraft eftersom det inte fanns elsström som drog tröskmaskinen. Då fick vi som var små hålla rent framför tröskmaskinen från halm, samt bära in kärvar och lägga på bordt till han som skulle mata in halmen i tröskan. En av våra grannar var blind, så det var hans uppgift under de dagar tröskningen pågick att mat in halmen i tröskan. Det hände aldrig några incidenter, han hörde så väl när matningen blev för stor, för det var viktigt att det var hjämn fart på maskinen. Nästa fas i samarbetet var när nästa års ved skulle göras i ordning. Det fanns en som gjort om en gammal bil som dragare till en vedkap. Då kom nästa träff när byborna hjälptes åt att göra arbetet lättare. då skulle sockarna läggas på rullbänken, nån som skötte trissan,(kapningen) samt de som plockade bort klabbarna. Som jämförelse kan jag berätta. Jag hyrde vedplats på kommunens industriområde, där fanns många som lagade till ved. Jag tyckte, med tanke på mina unga år, om vi går ihop några stycken och köper oss en riktig vedutrustning, med kap klyv och transportband, inte så storsumma pengar på var och en, så skulle det underlätta för alla. Men så kom argumenten. Vem ska ta ansvaret, hur pssa ihop så vi inte krockar med varandra när den ska användas. Den mängd ved som tillagades utav var och en tar en dag, men på årets 365 dagar skulle det inte gå att anpassa tiderna så det inte blev krockar, så alla som var intresserad från början , utom jag, köpte var sin vedutrustning. Det bevisar, tycker jag, gemenskapen hjälpsamheten var bättre förr. Sen ska man komma ihåg att de ekonomiska förutsättningarna har förändrats. Vi har blivit mera egoistiska, jaget har fått för stor plats i våra medvetanden, klara dig själv och skit i andra har blivit parollen. Om någon äldre läser min blogg, kommentera gärna.
Sture Grundberg

Ja det är våren, ja det är våren som har kommit igen....., ja så har vi sjungit många gånger tillsammans, men med andra vårsånger  också. Jag har sjungit i både manskör och kyrkokör i många herrans år, närmare bestämt tjugostu år, men hörseln blev sämre, och vad som måste vara på topp för sångare är just hörseln. Det är fantastiskt roligt att sjunga i kör, när vi får allt i samklang, då känns det som man lyfter. Min största upplevelse som körsångare är när vi var till Ryssland våren 1987. Vi sjöng in våren på svenska ambassaden i Moskva valborgsmässoafton. Dit var norska och danska ambassader inbjudna. Vi hälsades välkommen av Sveriges ambassadör(kom ej ihåg namnet) välkommen. Som ordförande för kören föll det på min lott att tacka för att vi fick komma dit, det är ett ögonblick i mitt liv som jag är väldigt stolt över.  Att jag min mycket enkla person få hålla tal på svensk ambassad i främmande land trodde jag aldrig jag skulle få uppleva, och som jag dessutom fick beröm för av svenska ambassadören, jag talade dessutom utan manus. Där blev vi också bjudna på förplägnad, det var grillat av olika slag, mycket välsmakande. Jag fick också uppleva en riktig förstamaj demostration dagen därpå. Detta var innan Ryssland föll ihop, så demostrationen innehöll endast krigsmaterial, som visade omvärlden vilken krigsmakt detta land förfogar över. Tekniken i Ryssland tyckte jag låg ljusår efter oss, men de seglar ikapp på många områden i dessa tider. Jag påstår, om alla regeringschefer sjungit i kör skulle vi aldrig ha något krig. För att det ska klinga vackert, måste alla börja på samma ton, dit har inte krigsherrarna kommit än.
Ett annat jag minns just från maj månad inträffade den femte maj 1943. Jag jobbade i skogen, femton år gammal, högg mig så illa i ena knäet att det bara var att uppsöka läkare. Där konstaterades att jag klyvt knäskålen så det blev transport till lasarettet i Skellefteå där jag fick stanna i fem veckor. Kriget pågick ju då, så gengas var det som drev bilarna, men vi kom fram efter sex timmars bilresa, arton mil, jag opererades och knäet har fungerat bra sen dess. Tänker man på dagens sjukvård, hade jag opererats och sen fått åka hem, tekniken går väldigt fort fram inom sjukvården
Sture Grundberg