sturegrundberg

Olympiska spel, om det är sommar eller vinterspel facinerar på ett speciellt sätt. Jag minns de första spelen efter kriget. Året var 1948, jag hade köpt en tröja med de olympiska ringarna på bröstet, den sortens tröja bar var och varannan. Kommunikationerna var ju bara radion, men det var facinerande att höra Martin Lundström, Mora Nisse, och de övriga svenska åkarna rusa fram i skidspåren. Likaså sommarolympiaden, som det året gick i England, när Henry Eriksson vann 1500 metersfinalen, det var radioutsändningar som fastnade i skallen. Vinterspelen det året gick i alplandet Sweitch, med mycket tunga banor, Sverige vann stafetten, och Nils Karlsson vann femmilen. Mellan 48-års olympiska spel och dagens har mycket förändrats inom idrotten. Det har kommit in så mycket pengar i idrotten, att utövarna kan bli mångmiljonärer på sin sport. Det känns sjukt när man hör fotbollsspelare tjänar uppemot miljarder på årsbasis inom sin idrott. 1948 måste en idrottsutövare vara ren amatör för att kunna delta i olympiska spel. Därför kunde inte Gunder Hägg delta, han hade vid en tävling fått ett arvode på 200 kronor, för detta blev han diskad på livstid, de som åker fast för doping kan tävla igen efter två år, vilken klassskillnad. Lördagen den 20 febr. 2010 ska för alltid skrivas in i den Svenska idrottshistorien. Då Marcus Hellner och Johan Olsson tog guld och bronsmedaljer på 30 km skihalton. Man åker 15 km klassisk och 15 km fristil, någon så spännande skidtävling får man väl knappast uppleva. Norska skidåkare som bar det tyngsta favoritskapet, och som själva uttryckt sig som vara världens bästa, fick ingen medalj, svenskarna och en tysk knep alla medaljerna. Återstår en del tävlingar innan årets upplaga av olympiska spelen är slut, vad som händer på medalsidan får jag skriva om i nästa blogg, Helen Jonsson; Björn Ferry och de övriga skidskyttarna har en del tävlingar kvar, det kan bli ytterligare medaljer till Björn Ferrys guld. Du som läser bloggen, kommentera gärna
Sture Grundberg