sturegrundberg

Vi skriver ett nytt årtal, än så länge bara ett tomt ark. Vad har året 2012 gett oss för erfarenheter. För min del kan det tyckas att ingenting har hänt, men ser jag till hur mina kroppsliga och mentala status är, får jag vara mycket nöjd. Även min kära hustrus mentala och kroppsliga status kan sägas, att det finns inget att klaga på. Vi firade jul hos Claes och Erica tillsammans med deras två underbara pojkar. På julafton var också Håkans och Lars familjer i Lycksele, allt firades under gemytliga och lugna former. Uti i den stora vida världen krigas det. Det är tragiskt att ledartrojkorna i stora delar av världen inte kan enas. Förtryckarregimer låter inte medborgarna ha den frihet de önskar. Den arabiska våren har skördat många oskyldigas liv, men jag tror, att till slut kommer vi att få någorlunda frid på jorden. Ledarna måste till slut börja besinna sig, det får inte bli som i Syrien att de egna styrkorna dödar sitt eget folk.Men sett ur historiskt perspektiv, har det alltid förekommit ofred på jorden, mer eller mindre omfattande Vad har hänt i vårt eget land? Högerregeringen har inte åstadkommit särskilt mycket. Arbetslösheten har ökat, särskilt bland de unga. . Regeringen sänker skatten på olika sätt, bolagsskatten, halverad moms på restaurangmat osv, utan att fler kommer till arbete. Privatisering av apotek, likväl privatisering av bilprovning, har lett till, som det förutspåddes både dyrare och sämre service. Dessutom har jag liten tilltro till socialdemokraternas nya trojka. Än har de inte vågat, eller velat, slå an en ton som förespeglar framtidstro. Vintern har väl hitintills varit ungefär som det brukar vara, snö och kyla om vartannat, men trösten finns, vi går mot ljuset.
Sture Grundberg

Det finns nog i dessa tider som är så frekventerat sombagarstugorna som fortfarande är användbara. Ute i byarna har de kommit till användning,bagarstugorna, som en gång i tiden användes som sommarbostad när det ordinarie boningshuset skulle städas ordentligt, samt målas och ibland bytas tapeter. Nu mera behöver ingen baka sitt bröd, men det finns en del entiuaster, som vill och ska lära ut denna ädla konst till nästa generation. Min kära hustru är en av dessa entiuaster, som gärna vill se att döttrarna lär sig baka ljusungsbröd, för att de i sin tur kan vidarebefodra konsten. Vi har inte ögon bara för att titta framåt, vi måste stanna upp ibland och titta bakåt för att förstå hur allt förändras med tiden. Det är också gott med hembakat bröd som gräddas i het vedeldad ugn, så konsten måste föras vidare. så här i juletider lyser flitens lampor i alla bagarstugor som är användbara, så med dessa rader önskar jag alla entiuastiska bagare, och läsare av denna blogg en riktig GOD JUL och ett GOTT NYTT bagarÅR
Sture Grundberg

Alla folk, oavsett var på jorden vi finns, har fått ett språk, ett läte, ett ord, som kan ge uttryck för vad vi känner, sorg, smärta glädje. Ett språk, antingen oralt eller att med kroppen (kroppsspråk) förmedla budskapet vi vill ha framfört. Men frågan är hur vi använder vårt uttryckssätt. Jag brukar ibland läsa de som bloggar på, imala.se, och det gör mig både arg och ledsen hur illa man behandlar, just ordet. Facebook och Twitter är inget bättre. Man förstör det man vill ha sagt med mycket ovårdat språk. Jag skrev en gång imala.se, att kan man inte uttrycka sig med det man vill ha sagt utan svordomar och idiotförklara folk, är det bättre att använda energin till nägot annat. Måste man ersätta ordet som saknas i vokabulären med en svordom, är det bättre att aldrig börja ett tal. Jag är ingen stor ordbrukarsförståsigpare, men jag undviker att använda svordomar som ett utfyllnadsspråk. Glädjande nog läste jag idag just om hur vi använder språket. Det är glädjande att de stora drakarna (jounarlisterna) inom massmedia börjar skriva om just detta, ordet. Ordet, språket ska vi vörda, både i tal och skrift, att ha respekt för, livet blir så mycket gladare.
Sture Grundberg

Var det bättre förr, den frågan skulle jag vilja svara, både och. Det som var bättre förr var gemenskapen, hjälpsamheten människor emellan. Jag minns så väl från mina barn och ungdomsår hur vi inom byn hjälptes åt, isynnerhet höst och vår. Hösten när kornet skulle tröskas Hela byn gick ihop, all tröskning skedde med handkraft eftersom det inte fanns elsström som drog tröskmaskinen. Då fick vi som var små hålla rent framför tröskmaskinen från halm, samt bära in kärvar och lägga på bordt till han som skulle mata in halmen i tröskan. En av våra grannar var blind, så det var hans uppgift under de dagar tröskningen pågick att mat in halmen i tröskan. Det hände aldrig några incidenter, han hörde så väl när matningen blev för stor, för det var viktigt att det var hjämn fart på maskinen. Nästa fas i samarbetet var när nästa års ved skulle göras i ordning. Det fanns en som gjort om en gammal bil som dragare till en vedkap. Då kom nästa träff när byborna hjälptes åt att göra arbetet lättare. då skulle sockarna läggas på rullbänken, nån som skötte trissan,(kapningen) samt de som plockade bort klabbarna. Som jämförelse kan jag berätta. Jag hyrde vedplats på kommunens industriområde, där fanns många som lagade till ved. Jag tyckte, med tanke på mina unga år, om vi går ihop några stycken och köper oss en riktig vedutrustning, med kap klyv och transportband, inte så storsumma pengar på var och en, så skulle det underlätta för alla. Men så kom argumenten. Vem ska ta ansvaret, hur pssa ihop så vi inte krockar med varandra när den ska användas. Den mängd ved som tillagades utav var och en tar en dag, men på årets 365 dagar skulle det inte gå att anpassa tiderna så det inte blev krockar, så alla som var intresserad från början , utom jag, köpte var sin vedutrustning. Det bevisar, tycker jag, gemenskapen hjälpsamheten var bättre förr. Sen ska man komma ihåg att de ekonomiska förutsättningarna har förändrats. Vi har blivit mera egoistiska, jaget har fått för stor plats i våra medvetanden, klara dig själv och skit i andra har blivit parollen. Om någon äldre läser min blogg, kommentera gärna.
Sture Grundberg

Ja det är våren, ja det är våren som har kommit igen....., ja så har vi sjungit många gånger tillsammans, men med andra vårsånger  också. Jag har sjungit i både manskör och kyrkokör i många herrans år, närmare bestämt tjugostu år, men hörseln blev sämre, och vad som måste vara på topp för sångare är just hörseln. Det är fantastiskt roligt att sjunga i kör, när vi får allt i samklang, då känns det som man lyfter. Min största upplevelse som körsångare är när vi var till Ryssland våren 1987. Vi sjöng in våren på svenska ambassaden i Moskva valborgsmässoafton. Dit var norska och danska ambassader inbjudna. Vi hälsades välkommen av Sveriges ambassadör(kom ej ihåg namnet) välkommen. Som ordförande för kören föll det på min lott att tacka för att vi fick komma dit, det är ett ögonblick i mitt liv som jag är väldigt stolt över.  Att jag min mycket enkla person få hålla tal på svensk ambassad i främmande land trodde jag aldrig jag skulle få uppleva, och som jag dessutom fick beröm för av svenska ambassadören, jag talade dessutom utan manus. Där blev vi också bjudna på förplägnad, det var grillat av olika slag, mycket välsmakande. Jag fick också uppleva en riktig förstamaj demostration dagen därpå. Detta var innan Ryssland föll ihop, så demostrationen innehöll endast krigsmaterial, som visade omvärlden vilken krigsmakt detta land förfogar över. Tekniken i Ryssland tyckte jag låg ljusår efter oss, men de seglar ikapp på många områden i dessa tider. Jag påstår, om alla regeringschefer sjungit i kör skulle vi aldrig ha något krig. För att det ska klinga vackert, måste alla börja på samma ton, dit har inte krigsherrarna kommit än.
Ett annat jag minns just från maj månad inträffade den femte maj 1943. Jag jobbade i skogen, femton år gammal, högg mig så illa i ena knäet att det bara var att uppsöka läkare. Där konstaterades att jag klyvt knäskålen så det blev transport till lasarettet i Skellefteå där jag fick stanna i fem veckor. Kriget pågick ju då, så gengas var det som drev bilarna, men vi kom fram efter sex timmars bilresa, arton mil, jag opererades och knäet har fungerat bra sen dess. Tänker man på dagens sjukvård, hade jag opererats och sen fått åka hem, tekniken går väldigt fort fram inom sjukvården
Sture Grundberg  

Länge sadan jag skrev på bloggen, nu ska jag försöka återuppta skrivandet.

Påsk 2012. År 1945 firade jag påskhelgen i Malå för första gången. Jag hade huggit timmer hela vintern under vidriga förhållande. Otroligt djup snö denna vinter, och dåligt betalt, jag minns att min reskassa uppgick till tjugofem kronor. Med de pengarna betalade jag bussbiljett tur och retur feån Gargnäs till Malå, sen skulle detta också räcka till att kunna festa om, inträdesbiljetter till danserna. Resan från Johannesberg och till Gargnäs gjorde jag på cykel, på mycket dåligt plogad väg. Allt som hade med transporter att göra då, skedde med gengasdrivna fordon, men det fungerade, det fanns ju inget annat, i så fall med hässkjuts.  Det var i slutet på andra världskriget, nånting som man inte tänkte på så mycket, men det var alltid närvarande med ransoneringar och ransoneringskort.
Tänk vad tiden förändrats på dessa sextiosju år. Både för en själv, men framförallt den tekniska utveckligen. Min egen förändring består ju mest i att jag under dessa år bildat familj, fått fyra barn och elva barnbarn. Men fortfarande minns jag denna min ungdomstid med glädje. Man såg framåt mot något okänt, som kändes mycket spännande, men framförallt att det skulle ge mig bröd för dagen. Man kanske var lite för företagsam. Utbildning kändes helt främmande eftersom det inte fanns pengar, varken hemifrån eller att man vågade försöka på annat sätt, men att gråta över spilld mjölk ger heller ingenting, sextiosju år efter mitt första besök i Malå. Jag vill nog påstå att jag levt ett bra liv, jag hittade en underbar kvinna som jag delat livet med, som gift snart i sextio år, det kan man glädjas över. 
Påsken betyder ju också att våren är på antågande, just nu känns den inte närvarande, alldeles för kallt, men ljuset kommer allt närmare oss för varje dag, det är också något att se fram mot.
Sture Grundberg 

Efter inte mer än nio månader med Håkan Juholt som SAPs ordförande, tvingades han avgå på grund av lite klanteri som han själv åstadkommit av oförstånd, men mest för det enorma mediadrev han utsattes för. Även inom det egna partiet fick han dolkstötar av en del personer som förmodligen kände sig åsidosatta, men som inte vågade rakryggad ställa sig upp berätta varför de gjorde som de gjorde. Det fanns även inom högsta ledningen de som SMS ade till media från sammanträden där allt som sades skulle stanna där det hade avhandlats. Sen media, isynnerhet Aftonbladet, med Lena Melin i spetsen, skrev inte annat än om Juholt under ett par veckor att han borde avgå. Inget som helst stöd från den egna styrelsen, vilket gjorde att Juholt tog till slut bladet från munnen och meddelade att han avgick som SAPs ordförande med omedelbar verkan. Efter en snabb process valde patistyrelsen till slut Stefan Löfvdén som ny partiordförande, men han sitter inte i riksdagen. Nu ska väljas ny gruppledare för partiets riksdagsgrupp, som ska debatterna mot partiledarna i riksdagsgruppen, som nu är ute på remiss, där vi vanliga dödliga får yttra oss. Enligt min, och många andras uppfattning finns det bara en som fyller måttet och det är Håkan Juholt. Mycket skicklig debattör, fullvärdig motståndare mot Fredrik Reinfeldt och övriga partiledare. Vem det blir återstå att se, men i en opinionsmätning inom partiet har Juholt hela 33 % av väljarstödet mot de som föreslagits. Det vore urbota dumt att inte gå på medlemmarnas åsikter. Om Juholt väljs har han fått lite upprättelse mot den förnedring han uttsattes för innan han avgick.  
Sture Grundberg

Snart har vi revoulotion över hela världen. Nu senast är det Israel som protestera mot orättvisorn. Höga matpriser, svårt med bostäder, samhället delas i två delar. Att politikerna inte förstår att all denna orättvisa leder till kravaller och ong bråd död. Överallt, hela arabvärlden är i uppror, men politikerna blundar ,i stället dödas den egna befolklingen i tron att de ska få tystnad. Det går inte sen ungdomarna, studenter och radikala ungdomsgrupper startat upproren, de slutar inte förrän det sker en ändring till det bättre. Vi ser det i flera arabstater hur regeringar fallit för revolterande ungdomar, men politikerna vill inte sätta sig ner vid förhandlingsbordet och ta diskussion med revoltörerna. Norge är ett land där en ensam galning, gick så att säga åt andra hållet, han dödade av islamfobi. 
Kan detta hända i Sverige? Vi är på väg dit. Ungdomar som har både utbildning och arbetslust, för att kunna försörja sig själva, är inte långt borta från att göra uppror mot orättvisa politiska beslut. Regeringen har inte förstått allvaret. Skattesänkningar har högre prioritet än att få unga ut i arbetslivet, att bygga bostäder så de kan flytta hemifrån, det har inte denna moderatledda regering  förstått än, de svagaste ska kuvas. 
Sture grundberg 

Så har vi startat ett nytt sekel, det andra på detta århundrade. Hur det kommer att gestalta sig för mig själv och för många andra det vet vi inte, det är heller ingen ide att gissa eller spekulera. En del kommer att födas med stjärnglans omkring sig, medan många andra kommer att möta världen med sorg i blicken, kanske de önskar att de aldrig kommit till världen. Så här orättvist kan det vara. mycket beroende var man kommer till världen, föräldrar, omgivning. Hungersnöd, naturkatastrofer kommer att möta tusen och åter tusentals människor i en värld som är så ojämnlik. en del har alldeles för mycket, medan andra svälter. För min del är jag ganska nöjd. Förhoppningsvis kommer jag även på detta nya år få en liten skärva så pass att jag håller näsan ovanför vattenytan, jag har inga större ambitioner, största lyckan är om hälsan står mig någorlunda bi. Jag hoppas min kära hustru får dela den lyckan med mig. Vi har inte ännu fått besked om vår lön, det blir spännande att se vad alliansen tänker spendera för pengar på oss gamlingar. En kall och kärv vinter har vi hitintills haft, men ljuset börjar så sakteliga att återvända, precis som alla andra tidigare år. Vi går mot en ny vår, då alla ska, oavsett ålder, rik eller fattig, vända blicken mot himlen och le, nu är det vår. Snart är också tiden inne för att få sätta sig på en sjö, med pimpelspö i handen och vänta på det första nappet, det är livet. Jag får berätta i nästa inlägg om det har nappat, till dess, ha en skön vinter.
Sture Grundberg